Agility-VM Schweiz 2006
Agility VM i Basel eller Heja Sverige!
Vi var några från klubben som tog oss ned till agilityvärldsmästerskpen som i år hölls Basel i Schweiz, nära den franska gränsen. Det var undertecknad, Jeanette med russelligan Julius, Castro och Tara (nytillskott) samt familjens Silfverberg. Viktigast av allt var att klubben även hade en deltagare på plats i Martina Ericsson med sin Pumi Troya.
Själva tävlingarna hölls i en ishall som låg strax utanför Basels centrum. Vi supportrar hade hittat boende nära ishallen men landslaget bodde i Frankrike! Nu var det nära som sagt till franska gränsen så de hade inte alltför långt till tävlingsplatsen. Innan tävlingen hade det ryktats om att det skulle vara fasligt kallt i den där ishallen så vi hade packat med oss varma kläder. Nu var detta helt fel, under lördagen och söndagen då hallen var fullsatt så var det riktigt hett uppe på läktaren. Själva tävlingen började på fredagen med de individuella hoppklasserna för small, medium och large. De avverkade även en lagklass för large.
Agility-VM hålls alltid inomhus med matta som underlag. Detta är egentligen lite konstigt då majoriteten av alla agilitytävlingar hålls utomhus. Den troliga tanken bakom detta är att förhållandena skall vara lika för alla. Tävlar man utomhus så kan det spöregna för några och vara fint och soligt för andra vilket kan påverka resultaten. Tyvärr är det både svårt och dyrt att hitta ett underlag som är bra för hundarna att springa på, många mattor är väldigt hala. I år hade de satsat på en konstgräsmatta och det fungerade bra. Hundarna såg ut att ha bra grepp i svängar och det var inte mycket slirande. Förutom att ett bra underlag förstås är trevligare för hundarna så blir det väldigt mycket roligare att titta på när det är sådana förhållanden.
Både den individuella tävlingen och lagtävlingen avgörs i två lopp, ett lopp i agility och ett lopp i hopp. Lagen består av 3 hundar i samma storleksklass och alla tre räknas.
Åter till själva tävlingen, individuellt så gick det åt tusan för largehundarna. Två diskade sig och en fick en förarglig rivning tidigt i banan. Däremot så var largelaget kvar i leken, de hade en förarglig femma på ett hoppat kontaktfält men ändå inte alls bort ur striden.
Smallhundarna fick inte heller riktigt till det individuellt. En hel del nerver var det nog som spökade men man måste nog även säga att smallgruppen internationellt är en väldigt duktiga. Jag upplevde att vi i Sverige nog ligger lite efter här, det fanns många mycket snabba hundar i denna grupp.
Oxiehoppet i medium, Martina, lyckades med viss tvekan få till en nolla individuellt. Hon hade ett kanonlopp på G men så hamnade Martina lite väl långt fram mellan en tunnel och slalom. Troya blev väldigt osäker på vart hon skulle och efter antal stopp och kringelikrokar så tog Troya saken i egna tassar och bestämde sig för att det var nog meningen att hon skulle till slalomet även om matte betedde sig mycket underligt. Tack och lov för det Troya! Det kostade lite tid men en nolla är en nolla.
Under lördagen skulle hela lagtävlingen avgöras. Small och medium sprang bägge sina lopp medan large hade sitt avslutande hopplopp kvar.
0,35 sekunders tidsfel blev det efter första agilityloppet för de små hundarna. Helt okej men förstås lite snöpligt. Det är inte lagets sammanlagda tid som ger tidsfel utan det var en hund som individuellt fick tidsfel. Laget hade sammanlagt 5:e bästa tid men låg på grund av tidsfelen på en åttonde plats. I hopploppet så fick de sammanlagt fem fel och det gjorde att laget hamnade på en 6:e plats till slut. Det var lag från 24 länder så det är inte så illa även om det är medaljerna man vill åt.
Mediumhundarna var verkligen duktiga, de lade sig på en andra plats efter första loppet. Martina och Troya var sist ut i laget och oj vad nervöst det var. Givetvis gjorde de ett kanonlopp. I det andra lagloppet så hände det som verkligen inte fick hända, en hund diskade sig och allt var kört. Men vi kan väl skryta med att Oxies Martina höll flaggan i topp och nollade även detta lopp. Grymt, tre nollade lopp på ett världsmästerskap!
Sist ut på lördagen var de stora hundarna. De låg på en åttonde plats från gårdagen och hade väl egentligen inget att förlora. Alla tre lyckades nolla och sedan var det bara att hålla tummarna eller sända lagom onda tankar när resterande lag körde…En efter en föll lagen bort och tillslut stod det klart att Sverige hade tagit BRONS i lag. Det var otroligt spännande och roligt att ha vara med om.
På söndagen så började de individuella finalerna. Martina var det svenska ekipage som låg bäst till. Det såg verkligen ut som om de skulle få till en superrunda och riktigt kunna lägga tryck på de hundar som skulle springa efter. På slutet händer dock något mycket märkligt i en tunnel, Troya springer in och blir kvar där en stund och kommer ut fel håll! Martina hinner knappt reagera, dessutom var det så oväntat, vilket leder till att Troya far upp på A-hindret mitt i allt tumult och då blir det en disk. Vad skall man tro, det är inte vanligt att så rutinerade hundar vänder i en tunnel, kanske hände det något så som att Troya fastnade eller halkade vilket föranledde att hon vände eller tappade orienteringen. Ja, vi lär aldrig få veta. Det ironiska i det hela var att det var stort manfall i mediumgruppen bland toppekipagen. En efter en försvann och det kan mycket väl vara så om (jo, det där lilla kända om) det där i tunneln inte hade hänt så kanske, kanske det hade räckt till medalj….Nästa år, tredje gången gillt då tror jag det blir medalj för Troya.
I small individuellt vann en liten vit pudeltik från Schweiz som hette Pebbles och förare var Martin Erbele. I både large och i medium togs guldet av våra grannländer, Danmark och Finland. I medium vann en Kooikerhondje med Jari Soumalainen som förare. Danskan som vann large heter Sarah Lorentzen och hon har en Border Collie som heter Simic.
Apropå nästa år så är det inte i skrivande stund bestämt vart det skall gå. Det var meningen att det skulle gå i Portugal men de har tvingats lämna återbud. Det verkade luta åt Finland eller Schweiz igen. Båda alternativen ligger närmare för oss så det är bara positivt. Jag kan rekommendera alla agilityintresserade att åka på ett VM om ni får chansen. Det är spännande, roligt och lärorikt.